Tusenfärger

Igår lärde jag mig en sak; Ordspråk uppstår av en andledning.

Man brukar säga " Man saknar inte kossan förän båset är tomt". Så sant, så sant. För även om man anstränger sig för att upskatta allting går det inte. Förra året när jag hade oturen att hoppa på kryckor insåg jag hur tacksam jag borde vara över att ha två ben. Man får sjukt ont i handlderna kan jag säga för alla som inte visste det.

Det finns så mycket man borde uppskatta oftare. Jag borde vara jätteglad över att jag inte är allergisk mot något, har två ben, två armar, tio fingrar, tio tår och att jag lever. Man måste sakna något innan man inser hur viktigt det är. På ett sätt är det synd, man borde kunna uppskatta allt ändå. Även om man (jag) försöker går det inte. Just därför att vi är så vana vid att ha två ben och tio fingrar kan vi inte förstå hur det känns att bli av med ett finger förän man har klantat sig med sågen.

Ibland kanske det är bra att kossan rymmer, då blir man ju ännu lyckligare när den står där i båset igen.