Tusenfärger

Alla har väl haft känslan. Känslan av total ensamhet och att man är sämst i världen, att allting är meningslöst och trist. Att allt suger. Men samtidigt är det inget speciellt mer än att man hatar sig själv för att man är så tragiskt. Min kompis mådde så igår. När jag frågade vad det var sa hon "inget allvarligt, är bara lite nere sådär allmänt". Vi pratade och efter ett tag tjöt vi av skratt. Ni vet, dagar man bara ligger i sängen och tycker synd om sig själv och hatar sig själv ännu mer för att man är så tragisk. Man äter inget, kanske godis och är man duktig och gör mat blir det halvkokt tortellini iklädd pyjamas. Sen mår man ännus ämre för att man äter halvkokt tortellini och känner sig ännu mera tragisk.

Jag blev på något sätt glad att få höra det av min vän. Man brukar inte prata om den känslan för man inte vill klaga, men att bara må allmänt dåligt suger. Jag känner även att jag kommer att kunna prata med henne om jag känner så, eftersom hon vågade göra det. Så kan vi ihop skratta åt när man lever på halvkokt tortellini.