Halvkokt tortellini
Alla har väl haft känslan. Känslan av total ensamhet och att man är sämst i världen, att allting är meningslöst och trist. Att allt suger. Men samtidigt är det inget speciellt mer än att man hatar sig själv för att man är så tragiskt. Min kompis mådde så igår. När jag frågade vad det var sa hon "inget allvarligt, är bara lite nere sådär allmänt". Vi pratade och efter ett tag tjöt vi av skratt. Ni vet, dagar man bara ligger i sängen och tycker synd om sig själv och hatar sig själv ännu mer för att man är så tragisk. Man äter inget, kanske godis och är man duktig och gör mat blir det halvkokt tortellini iklädd pyjamas. Sen mår man ännus ämre för att man äter halvkokt tortellini och känner sig ännu mera tragisk.
Jag blev på något sätt glad att få höra det av min vän. Man brukar inte prata om den känslan för man inte vill klaga, men att bara må allmänt dåligt suger. Jag känner även att jag kommer att kunna prata med henne om jag känner så, eftersom hon vågade göra det. Så kan vi ihop skratta åt när man lever på halvkokt tortellini.
åldersnoja?
Jag är hemma från indien, jag berättar mer om jag vill senare.
Som sagt var, 2010. Nyårsaftonen tillbringades med matförgiftning, så jag föll för grupptrycket och spydde som alla andra. Det känns jätteläskigt att det har gått 10 år sen 2000. Jag brukar brukade alltid tänka att "70 talet... det är 30 år sen eftersom 70+30=100" nu är det inte ens "30 och lite till". Det är 40! Sen är alla så gamla! Barn som är födda på 2000 talet går mellanstadiet, de är ju SMÅ. Jag har levt i tio år på 2000 talet, det känns inte så längesedan det blev 2000.
När jag är gammal kommer jag vara en raritet. Jag kommer ha minnen från 1900 talet!
Herregud, skärp dig! Jag är 16 år och lider av åldersnoja! Hjälp, jag får ju övningsköra...
Indien- भारत
Jag borde packa men jag är så trött och stressad att jag inte orkar. Hur svårt kan det vara? Lite kläder och 300000000000 olika mediciner mot diverse magåkommor mamma har köpt. (mediciner, inte åkommorna)
Just nu lider jag av resfeber och separationsångest från ALLT: Vänner, snö, Julen, instrumenten, min säng. Jag kommer må så otroligt dåligt av att åka, bara flygresan: Hela vägen kommer jag sitta och tänka på hur mycket koldioxid jag släpper ut genom att sitta där och vad för konsekvenser det ger. När vi väl är där kommer jag må dåligt över att jag har haft tur, jag kommer vara så vit, fet och RIK. Jag kommer inse att jag är otacksam i jämförelsevis och att alla mina "problem" bara är i-landsproblem som är en fis i rymden. När det kommer fram barn och ser på en och man inte ger dem pengar och man vet att de tänker "rika,feta västerlänningar som har råd att åka hit men inte ge lite pengar". Min hjärna kommer vara överstimulerad av alla intryck.
Varför åker jag då? Därför att jag kommer må ännu sämre om jag inte åker. Efter att vi var där förra gången har hela världen fått ett nytt perspektiv. Jag vet inte om jag gillar den världen, men jag har sett den och kan inte få nog. Måste se, måste veta, måste hjälpa. Jag har blivit kär i Indien. Nej inte i Indien, men i människorna. Jag har träffat dem, jag har tagit dem till mig, jag har börjat bry mig.
So long sverige, snart åker jag från ett underbart jävla skitland till ett annat underbart skitland. भारत- Indien!
Vaccinering och November
Men nu ska jag inte beklaga mig mera. Det är november och det är ju awsome. Eller ja och nej. November har helt klart sin charm med allt grått, kala träd, tesug, blåst men samtidigt så är ju allt grått, träden är kala, man fryser och det blåser. Snacka om att jag har en hatkärlek till november! November är ändå den tid på året jag gillar minst. Det är höst men alla fina färger har gått ur träden, det är kallt som vinter men fins ingen snö.
Januari: Brukar faktiskt vara snö. Nytt år, nystart för många.
Februari: Ofta snö, det blir ljusare och isen nere på mälaren brukar ha hunnit blivit lagom tjock för promenader
Mars-April: VÅR! Ännu ljusare. Små vårtecken som snödroppar och ljudet av fåglar, vatten som smälter och massor av vatten pussar att hoppa i
Maj: Sommaren är på väg. Det tickar mot sommarlov.
Juni-Juli: Sommar! Lov, sol, bad, läger, resor....
Augusti Liiite kul med skolstart. Fortfarande ganska varmt och ljust
Sept - Oktober: HÖSTLÖV! Jag ÄLSKAR löv <3333333333
November: ehhh.... Grått?
December: Jul, advent, lucia, Jullov, min födelsedag...
No offence november. Men tiden går så snabbt, snart är det December :D
Mitt dåliga samvete
Varje gång jag duschar tänker jag att "Den HÄR gången ska jag inte duscha så varmt och länge". Blir det någon skillnad? Nej. I längden duschar jag ändå varmt och länge.
Varje gång mina föräldrar eller någon annan tar en omväg med bilen för att hämta upp mig tänker jag"Jag KAN faktiskt Gå/ta bussen/cykla". Nu släpps en massa koldioxid ut i onödan för min skull.
Varje gång jag äter kött (vilket inte händer så ofta) tänker jag på att om man tagit spannmålet direkt istället för att utfodra djuret skulle det ha blivit mycket mera mat.
Varje gång jag äter kött tänker jag på att jag äter en en gång levande varelse och känner att jag gör ett STORT fel.
Varje gång jag köper kläder tänker jag på den stackars människan som sytt dem och att han/hon kanske inte har råd emd kläder själv.
Varje gång jag ser att det finns en liknande produkt fast fairtrade/rättvisemärkt och köper den vanliga istället slår jag upp mig själv inombords och tycker att jag är snål och petig.
Varje gång jag inte orkar källsortera ett papper eller panta en flaska/burk mår jag skitdåligt efteråt och tänker på hur Jorden lakas ur på resurser.
Är det normalt att tänka såhär JÄMT eller är jag inte klok????
Dagen jag insåg att jag höll på att bli gammal
Jag längtar faktiskt till Jul. Inte just julafton och presenter. Längtar efter min adventsstjärna, lussebullar, glögg, mysiga filmkvällar med vännerna. Klura ut superbra julklpappar och göra en sport av att inte köpa en enda julklapp utan göra alla själv. Julen är fortfarande mysig, men inte samma sak. Fast jag vet inte om det gör så mycket.
Viva el mat
När jag kommit hem, blivit varm och ätit insåg jag att det inte var så farligt. Tänk vad lite mat kan göra
Kan mänskligheten tömmas på ideér?
Man brukar ju säga att hjulet är dn största uppfining som gjorts. Det kan jag hålla med om. Men för mig är det så..... sjukt att man skulle behöva så lång tid på sig att upfinna det. Idag är hjulet typ det simplaste man kan tänka sig. Men tänk om jag en dag kommer på en helt ny geometrisk form. Det är ju konstigt (i min världsbild). Typ allt är ju uppfunnet!
Men tänk såhär, ALLT är uppfunnet. SKärmen du läser det här på. Stolen du sitter på. Dina kläder. Språket.
Det skulle vara kul att uppfinna något. Men det känns som att allt redan är uppfunnet. Ibland när jag får sånna där snilleblixtar och säger "ÅH! det här ska jag uppfinna!" så visar det sig alltid att någon annan redan tänkt på det. Hur långt sträcker sig människans fantasi? Kan mänskligheten tömmas på ideér?
Måste säga att jag är lite ledsen. Min mp3 är paj och jag tappade ett skitfin örhänge idag :,( Men livet går vidare. Om det finns ideér kvar. Vad tror ni? kommer allt snart vara uppfunnet.
Jag hatar att komma försent
Jag HATAR, H-A-T-A-R att komma försent. När jag satt där på busshållsplatsen kunde jag inte acceptera att "fine, jag kommer komma tio minuter sent en gång, big deal". Istället sattjag och tänkte "Åh, om jag inte hade segat så skulle jag suttit på tåget nu. Om jag springer som fan från ststionen kankse jag hinner. Tänk om jag missar tåget och blir ännu senare" osv. Jag förstår inte varför jag blir så himla stressad av det. Såklart ingen gillar att komma försent, emn jag blir verkliigen helt sjukt stressad av det. När man ska gå någonstans kan man iaf känna att man är på väg. När man åker buss måste man sitta där och vänta utan att kunna göra något.
Måste btw säga att jag är stolt över mig själv. Var på symässa igår, ´dvs, tyger, pärlor och GARN till stört bra pris. Men jag shoppade för "bara" 150, varav 75 var ett asnice garn. Ska bli en mysmössa.
jag gråter med dig
Jag fick ganska nyss reda på att min väns morfar hastigt har lämnat oss idag. RIP!
Jag kände inte min väns morfar bra men jag är ändå mycket ledsen eftersom min vän och hennes familj är ledsna. Tyvär har jag inga fina ord att säga om honom eftersom jag bara mött honom som hastigats.
Men jag vill ändå skicka en massa kärlek och omtanke till min vän och hennes familj. Jag gråter med er närhelst ni vill
KRAM
Det finns inga snälla människor, det finns människor som gör snälla saker
Kom på en sak idag:
Jag tror inte att det finns elaka människor, jag tror det finns människor om gör elaka saker. Jag tror inte det finns snälla människor, jag tror det finns människor som gör snälla saker. Människor har inte bara en sida. Jag har både mina taskiga och snälla stunder. Vissa sidor syns mer hos vissa än hos andra... Är det naivt att säga att Hitler inte var ett pucko utan en människa som gjorde puckade saker? någon mer än jag som ser skillnaden i formuleringen?
Jag är inte en trött människa, jag är en människa som känner sig trött!
...så blev våra öden, som livet och döden...
Jag hade en så hemsk dröm inatt. En av de värsta mardrömmar jag haft. De senaste 2-3-4 veckorna har jag inte drömt någonting (bara svaga detaljer) och somnat när jag gått och lagt mig. Detta är ett mirakel då jag brukar ligga uppe halva natten innan jag somnar.
Tillbaka till min dröm. Jag drömde att min mamma var dödssjuk och att hon skulle dö. Vi var på någon jättefest på någon arena, sen glömde vi bort tiden så hon glömde sin medicin. När jag skulle ringa 112 fick jag tunghäfta eftersom jag var tvungen att prata engelska med människan i andra ändan. Ambulansen kom, min mamma var positiv och sa att det är ingen fara, men jag visste liksom att hon skulle dö. Senare skulle Hon åka iväg med tunnelbanan (?!?!) , och då visste jag att det var sista gången jag såg henne. Jag visste att hon skulle dö om bara någon timma.
Fast det var en dröm, var detta något av det obehagligaste jag upplevt. För jag vaknade och insåg att inte bara min mamma utan ALLA kommer dö en dag. Jag kommer dö, förr eller senare. Det är en stor tanke att ta in och förstå. Herregud, jag JAG SKA DÖ! Sluta existera. Det går liksom inte att förstå.
Det obehagligaste med min dröm var ändå att jag visste att min mamma kunde dö i vilken sekund som helst. Jag har aldrig upplevt att haft en nära anhörig i det tillståndet, men jag kan förestlla mig att det är hemskt. Såklart det är hemskt när någon dör knall och fall utan förvarning så man inte tagit farväl, men att gå och vänta på döden måste verkligen vara hemskt. Har ni läst " Innan jag dör"?. Den hndlar om en tjej som har leukemi och vet att hon ska dö. USCH säger jag bara.
Det är en deprimerande tanke, men det enda som är säkert med livet är att ingen överlever. (Nu lät jag som marvin i liftarens guide till galaxen. En manodepressiv robot, det är nästan gulligt)
Kärleken finns inuti oss
Ska försöka vidarutveckla... Många brukar tänka på kärlek som någonting man känner för någon, men hennes teori menar att kärleken alltid finns i oss men bara vissa personer kan locka fram känslan. Jag tycker det är vackert, då finns ju alltid kärleken i oss. Jag blir på något sätt trygg av tanken, ingen kan ju ta ifrån oss förmågan att älska, som är en av de bästa förmågor människan har.
Det är lite som den religösa uppfattningen om att Gud (om han/hon finns) bor i alla. Om jag tror på gud (har inte bestämt mig och kommer nog aldrig att göra det) så kommer jag tro på den teorin. Gud blir då som en del i oss själva och samtidigt finns han /hon i alla människor, det gör att man hör ihop. För eftersom alla människor är människor hör vi på något sätt ihop.
Favorit i repris. Känns som att jag skriver om kärlek ofta.
Ett och sju
Minnen finns kvar för alltid, ingen kan ta ifrån oss dem. Alla lyckliga och pinsamma finns kvar. Man kan ju alltid försöka förtränga de pinsamma. Men de lyckliga behöver man inte glömma. De finns alltid kvar och ingen kan ta ifrån oss dem förutom vi själva. Tänk på det!
...
När jag inte känner känner jag inget
när jag känner känner jag
Saknar sommaren
Nu börjar hösten krypa sig på. Jag märker att det mörknar tidigare och är kallare i luften. Jag väljer varmare kläder och småfryser när jag väntar på bussen tidiga mornar. Det är Höst. Hösten är mysig den med. Speciellt när hela skogen brinner i vackra färger och hela marken är täckt med löv. Jag älskar höstlöv, alla människor kan inte förstå att man blir lycklig av löv. Men jag och (tror jag) många andra kan bli lyckliga av småsaker som löv.
Även fast hösten kan vara mysig vill jag vara tillbaka till för tre månader sen. Då var det dagen före skolavslutningen. Slutet av nian som alla hade längtat så förbaskat till. Sommaren låg framför oss. Många härliga veckor. Vi skulle njuta av att ha gått ut grundskolan, jag längtade så efter lovet och det kändes som det skulle bli en underbar sommar. Det blev det. Shit, vad längesedan det känns som. Det är längesedan. Men nu är veckorna verkligen förbi. Sommaren och allt som hörde till är borta. Det kommer nya somrar men den här kommer aldrig igen. Den här sommaren har varit helt underbar, en av de bästa. Jag saknar det, sommaren och allt som hörde till. Jag vill inte snabbspola tiden fram till nästa lov. Jag saknar bara allting så förbaskat mycket. Allting känns som en dröm. Fast jag varit noga med att minnas, fota, skriva känns allt bara som en avlägsen dröm. Som jag saknar. Jättemycket!
Hur mår du?
Jag vet varför jag svarar "bra". Skulle man istället svara "Fördjävligt. Det är hål i min strumpa, jag bråkade med min mamma igår, kommer få ett helvete för att jag glömt att städa toan och livet bara allmänt suger" är det ju ganska unikt. Man orkar helt enkelt inte beklaga sig, för man vet att personen inte bryr sig och kommer tänka "sluta prata för fan knäppo". Även om folk frågar, känns det så. Känns som att folk bara frågar för att, fast ingen verkar ju bry sig egentligen. Såklart det finns folk som verkligen undrar, men nu pratar jag om "hejsan. var längesedan, hur mår du?"
Ska vi fortsätta med detta artighetsutbyte, sluta fråga eller svara ärligt?
Nästa gång jag frågar ska jag verkligen mena det. Nästa gång någon frågar ska jag svara ärligt, bara som ett experiment. Vad tror ni händer?
Vänner
Funderingar om död och liv.
Liv och död går hand i hand. Det föds människor och det dör människor. Lever vi av en andledning, slump eller av ödet? Varför måst vi dö? Vraför måste vi födas? Finns det en mening?
Jag har ingen närstående som är död. Usch vad jobbigt det måste vara att acceptera tanken att tex ens mamma inte finns. Borta. Nada. Hur mycket man än leter är hon borta för alltid. Det är en tuff tanke att tänka att mamma inte allid kommer att finnas här. Ändå måste alla dö. Alla jag känner kommer dö någon gång. Jag är inte en person som tänker "jag vill inte dö". Jag är en sån person som tänker "jag vill inte dö än". För jag vill verkligen dö, men inte förän om 70-80 år sådär.
Egentligen är det konstigt. Vi kommer från nästan ingenting och slutar som nästan ingenting. Tänk att alla människor en gång var ett litet ägg och en spermie. Sjukt häftigt faktiskt. Vi slutar som stoft, tillbaka till jorden. Tänk om jag någongång kommer ge näring åt en jättevacker ros?
Jag hoppas reinkarnation är en sanninjg, alltså att man återföds. Min hjärna vägrar accepterra tanken på att man bara inte finns. att själen försvinner. Jag tror att återfödelse är sannolikare än himmlen. Själar är ju så "heliga", går de verkligen att tillverka så många nya. Finns ens själen? Är vi bara ett mänskligt maskineri? Någonstans måste ju mina tankar komma ifrån. Jag hoppas själen vandrar vidare, jag vill det. För då är inte döden lika läskig längre.
Även fast döden är en del av livet är det jobbigt. Inte bara jobbigt när någon man älskar dör, utan även om han/hon riskerar att dö. Att varje dag tvingas tänka "Dör han/hon idag? var det sista gången igår?".
Döden kan vara orättvis. Ibland hämtar den inte bara gamla som lev sitt liv, utan unga och sådanna som kanske skulle kunna ha 20 år till. Det görs operationer, man medicinerar. Man kämpar för att behålla livet, för det är den största gåvan av allt. Ändå glömmer man det ibland. Min gamla lärare är den positivaste, gladaste och härligaste personen jag vet. Jag fick reda på att han hade haft en "när döden upplevelse" för några år sedan. Det märks på honom. Han bara Ä LS K A R att leva. Döden får oss (mig) att inse hur jävla viktigt livet är. Att njuta av det. att älska. Att hata. Att födas. Att dö.
Jag hoppas ni alla därute dör, men inte än!
Le mot livet och det ler tillbaka
Jag tror att viktiga är inte vad för förutsättningar man har utan vad man gör med dem. Två personer med samma mål men olika förutsättningar kan ändå klara det gemensamma målet, fast det kanske krävs mer av den med sämre förutsättningar. Den personen kommer kämpa, slita för att nå målet. Sen när målet är nått och man har... tagit nobelpriset eller vad det nu är, kommer den personen vara stoltare över sig själv, än den som hade bra förutsättningar.
Det handlar inte bara om att nå mål. Det handlar om så mycket annat. Att kunna skratta när man får en parkeringsböter är såklart lättare för den som tjänar 237 kronor i timman, men de som bara tjänar 77 kronor i timman som också skrattar är... härligt, skulle jag nog säga. Härligt med folk som har inställningen "hakuna matata". Jag tror att livet blir härligare om man är posetiv, skrattar åt motgångarna och njuter så mycket som möjligt.
När morgonen är tidig och det är dags att gå upp, tänk inte "fan jag måste möta världen en dag till". Tänk "haha, idag måste världen möta mig och mitt morgonhumör". Inställningar. Viktiga saker. Två identiska liv kan bli helt olika beroende på vilken inställning personerna har.
Min mamma brukar säga att det inte finns några måsten. Man måste inte äta men konsekvensen blir att du så småningom dör. Inga måsten, men konsekvenserna kan bli obehagliga. Så, mindre måsten här i livet och mera optimism.
Nu måste jag inte moppa golven, men om jag inte gör det blir mamma grinig och det vill man undvika. Därför väljer jag nu att torka golven. Ser ni skillnaden?
