Funderingar om död och liv.
Lever vi för att dö? Eller dör vi för att vi lever? Är livet "livet" eller börjar det riktiga livet efter döden?
Liv och död går hand i hand. Det föds människor och det dör människor. Lever vi av en andledning, slump eller av ödet? Varför måst vi dö? Vraför måste vi födas? Finns det en mening?
Jag har ingen närstående som är död. Usch vad jobbigt det måste vara att acceptera tanken att tex ens mamma inte finns. Borta. Nada. Hur mycket man än leter är hon borta för alltid. Det är en tuff tanke att tänka att mamma inte allid kommer att finnas här. Ändå måste alla dö. Alla jag känner kommer dö någon gång. Jag är inte en person som tänker "jag vill inte dö". Jag är en sån person som tänker "jag vill inte dö än". För jag vill verkligen dö, men inte förän om 70-80 år sådär.
Egentligen är det konstigt. Vi kommer från nästan ingenting och slutar som nästan ingenting. Tänk att alla människor en gång var ett litet ägg och en spermie. Sjukt häftigt faktiskt. Vi slutar som stoft, tillbaka till jorden. Tänk om jag någongång kommer ge näring åt en jättevacker ros?
Jag hoppas reinkarnation är en sanninjg, alltså att man återföds. Min hjärna vägrar accepterra tanken på att man bara inte finns. att själen försvinner. Jag tror att återfödelse är sannolikare än himmlen. Själar är ju så "heliga", går de verkligen att tillverka så många nya. Finns ens själen? Är vi bara ett mänskligt maskineri? Någonstans måste ju mina tankar komma ifrån. Jag hoppas själen vandrar vidare, jag vill det. För då är inte döden lika läskig längre.
Även fast döden är en del av livet är det jobbigt. Inte bara jobbigt när någon man älskar dör, utan även om han/hon riskerar att dö. Att varje dag tvingas tänka "Dör han/hon idag? var det sista gången igår?".
Döden kan vara orättvis. Ibland hämtar den inte bara gamla som lev sitt liv, utan unga och sådanna som kanske skulle kunna ha 20 år till. Det görs operationer, man medicinerar. Man kämpar för att behålla livet, för det är den största gåvan av allt. Ändå glömmer man det ibland. Min gamla lärare är den positivaste, gladaste och härligaste personen jag vet. Jag fick reda på att han hade haft en "när döden upplevelse" för några år sedan. Det märks på honom. Han bara Ä LS K A R att leva. Döden får oss (mig) att inse hur jävla viktigt livet är. Att njuta av det. att älska. Att hata. Att födas. Att dö.
Jag hoppas ni alla därute dör, men inte än!
Liv och död går hand i hand. Det föds människor och det dör människor. Lever vi av en andledning, slump eller av ödet? Varför måst vi dö? Vraför måste vi födas? Finns det en mening?
Jag har ingen närstående som är död. Usch vad jobbigt det måste vara att acceptera tanken att tex ens mamma inte finns. Borta. Nada. Hur mycket man än leter är hon borta för alltid. Det är en tuff tanke att tänka att mamma inte allid kommer att finnas här. Ändå måste alla dö. Alla jag känner kommer dö någon gång. Jag är inte en person som tänker "jag vill inte dö". Jag är en sån person som tänker "jag vill inte dö än". För jag vill verkligen dö, men inte förän om 70-80 år sådär.
Egentligen är det konstigt. Vi kommer från nästan ingenting och slutar som nästan ingenting. Tänk att alla människor en gång var ett litet ägg och en spermie. Sjukt häftigt faktiskt. Vi slutar som stoft, tillbaka till jorden. Tänk om jag någongång kommer ge näring åt en jättevacker ros?
Jag hoppas reinkarnation är en sanninjg, alltså att man återföds. Min hjärna vägrar accepterra tanken på att man bara inte finns. att själen försvinner. Jag tror att återfödelse är sannolikare än himmlen. Själar är ju så "heliga", går de verkligen att tillverka så många nya. Finns ens själen? Är vi bara ett mänskligt maskineri? Någonstans måste ju mina tankar komma ifrån. Jag hoppas själen vandrar vidare, jag vill det. För då är inte döden lika läskig längre.
Även fast döden är en del av livet är det jobbigt. Inte bara jobbigt när någon man älskar dör, utan även om han/hon riskerar att dö. Att varje dag tvingas tänka "Dör han/hon idag? var det sista gången igår?".
Döden kan vara orättvis. Ibland hämtar den inte bara gamla som lev sitt liv, utan unga och sådanna som kanske skulle kunna ha 20 år till. Det görs operationer, man medicinerar. Man kämpar för att behålla livet, för det är den största gåvan av allt. Ändå glömmer man det ibland. Min gamla lärare är den positivaste, gladaste och härligaste personen jag vet. Jag fick reda på att han hade haft en "när döden upplevelse" för några år sedan. Det märks på honom. Han bara Ä LS K A R att leva. Döden får oss (mig) att inse hur jävla viktigt livet är. Att njuta av det. att älska. Att hata. Att födas. Att dö.
Jag hoppas ni alla därute dör, men inte än!
Kommentarer
Trackback
