Tusenfärger

Jag pratade med en som var lite skeptisk emot bloggar. Jag funderade ett tag. Varför bloggar jag? Svaret var så självklart att jag inte kom på det först. Medan jag äter min hemgjorda  och upptinade ost/broccoli pirog ska jag FÖRSÖKA förklara. De som känner mig vet nog att jag är otroligt pratig av mig, ibland. Det finns så mycket att säga, så mycket att tänka över. Tex. Så satt jag och en och chattade om rulltrappor, trappor, trappfobier i... ja nästan tio minuter. eller kanske lite kortare men ändå. Det jag menar är att jag tänker på ALLT! Eller det känns som det.

Pratar någon är det oartigt att inte lyssna. Därför skulle nog vissa bli otroligt uttråkade på mig om jag berättade allting som ploppar upp i skallen på mig. En blogg måste man inte läsa. Är ni uttråkade är det bara att stänga ner sidan. Därför får jag här skriva precis hur mycket jag vill utan att vara oartig. Det känns så bra att ha friheten att skriva precis vad jag känner för. SHHLURRRRPPPPPPPPPP. Titta, jag skrev det och det finns ingen etikregel som säger att det var oartigt att skriva det. På denna lilla webbplats har jag friheten att skriva hur mycket jag vill!

Så kort sumering; Jag bloggar för att jag  har för mycket att säga!

Tack och hej ni som orkar med denna patetiska blogg. // Den överbabbliga tjejen och den uppätna pirogen