Tonåringar
Jag, mamma och pappa var och kollade in kungstensgymnasiet igår. Det var ett perfekt gymnasium, det fanns bara en nackdel; De har ingen linje jag vill gå. Slopar den. På vägen hem blev tåget försenat. Alla började bli ganska irriterade när det hade stått still i spånga flera minuter. Det ropas ut i högtalarna att de ber om ursäkt för förseningen men att det är för att någon har dragit i nödbromsen.
Jag suckar lite smått, orkar inte direkt bry mig. Min skalle var så trött att jag inte orkade reagera då. Pappa började mummla om några jäkla vandaler. Mamma sa att det var väl några ungar som inte kan få uppmärksamhet på något annat sätt. "Men bara därför ska de inte stanna hela tåget" eller något i den stilen sa pappa.
Det kommer kanske låta konstigt, men jag förstår dem. Inte mamma och pappa utan barnen som gjorde det, om det ens var några barn. Statistiskt sett är det säkert flera ungdomar som drar i nödbromsen men det skulle lika gärna kunna vara en vuxen. Var det några tonåringar kan jag förstå dem.
Är man 15-17 år är man antingen för stor eller för liten. För stor att vilja bo med föräldrarna, för liten för att bo själv. För stor för att strunta i allt ansvar, för liten för att bli tagen på allvar. För stor för att vara barn, för liten för att vara vuxen. Sedan är det alla krav, som trycker från olika håll. De vuxna tycker att man ska ta ansvar och vara duktig i skolan. Samtidigt ska man vara cool, röka, dricka och strunta i föräldrarna. Det är nästan omöjligt att hitta en balans, antingen slår det över åt ena eller åt andra hållet.
Orkar man inte försöka balansera längre är det lätt att bara ge upp, tappa kontrollen och dricka en öl eller dra ett bloss. Har man svårt i skolan kan man iallafall uppfylla kompisars krav genom att vara cool.
Är man den duktiga typen som är bra i skolan, inte röker eller dricker, nästan alltid är hemma om kvällarna eller hemma hos kompisar passar man inte in. Visst finns det många utstickare man kan hitta och bli kompis med men ändå, på något sätt är man ändå fel. Det blir väldigt lätt den ocoola gruppen.
Ingen lyssnar på tonåringar, inte på riktigt. Den "dåliga" typen tar ingen seriöst, den "bra" typen är så naiv att man tror att vuxna lyssnar. I vuxnas ögon är man ett barn, i barns ögon är man vuxen. Så om ingen lyssnar till ens åsikt, varför bry sig om att uttrycka den?
De/han/hon som drog i nödbromsen har gett upp. Om ingen bryr sig om man har en åsikt varför bryr sig då folk när man gör fel? Självklart är det fel att göra fel. Men om vuxna ska bry sig, varför bara om de dåliga sakerna?
Alla har nog lekt med tanken att göra något fel, bryta sig ut och göra fel. Jag har tänkt på hur det skulle vara att dra i en nödbroms, hur det skulle kännas. Jag stoppar mig självklart, jag vill inte förstöra mitt liv genom misstag. Då kommer jag bli bitter och inte bli en bra vuxen, dagens tonåringar måste förbättra morgon dagen för nästa generation. Vem kommer annars göra det?
Jag suckar lite smått, orkar inte direkt bry mig. Min skalle var så trött att jag inte orkade reagera då. Pappa började mummla om några jäkla vandaler. Mamma sa att det var väl några ungar som inte kan få uppmärksamhet på något annat sätt. "Men bara därför ska de inte stanna hela tåget" eller något i den stilen sa pappa.
Det kommer kanske låta konstigt, men jag förstår dem. Inte mamma och pappa utan barnen som gjorde det, om det ens var några barn. Statistiskt sett är det säkert flera ungdomar som drar i nödbromsen men det skulle lika gärna kunna vara en vuxen. Var det några tonåringar kan jag förstå dem.
Är man 15-17 år är man antingen för stor eller för liten. För stor att vilja bo med föräldrarna, för liten för att bo själv. För stor för att strunta i allt ansvar, för liten för att bli tagen på allvar. För stor för att vara barn, för liten för att vara vuxen. Sedan är det alla krav, som trycker från olika håll. De vuxna tycker att man ska ta ansvar och vara duktig i skolan. Samtidigt ska man vara cool, röka, dricka och strunta i föräldrarna. Det är nästan omöjligt att hitta en balans, antingen slår det över åt ena eller åt andra hållet.
Orkar man inte försöka balansera längre är det lätt att bara ge upp, tappa kontrollen och dricka en öl eller dra ett bloss. Har man svårt i skolan kan man iallafall uppfylla kompisars krav genom att vara cool.
Är man den duktiga typen som är bra i skolan, inte röker eller dricker, nästan alltid är hemma om kvällarna eller hemma hos kompisar passar man inte in. Visst finns det många utstickare man kan hitta och bli kompis med men ändå, på något sätt är man ändå fel. Det blir väldigt lätt den ocoola gruppen.
Ingen lyssnar på tonåringar, inte på riktigt. Den "dåliga" typen tar ingen seriöst, den "bra" typen är så naiv att man tror att vuxna lyssnar. I vuxnas ögon är man ett barn, i barns ögon är man vuxen. Så om ingen lyssnar till ens åsikt, varför bry sig om att uttrycka den?
De/han/hon som drog i nödbromsen har gett upp. Om ingen bryr sig om man har en åsikt varför bryr sig då folk när man gör fel? Självklart är det fel att göra fel. Men om vuxna ska bry sig, varför bara om de dåliga sakerna?
Alla har nog lekt med tanken att göra något fel, bryta sig ut och göra fel. Jag har tänkt på hur det skulle vara att dra i en nödbroms, hur det skulle kännas. Jag stoppar mig självklart, jag vill inte förstöra mitt liv genom misstag. Då kommer jag bli bitter och inte bli en bra vuxen, dagens tonåringar måste förbättra morgon dagen för nästa generation. Vem kommer annars göra det?
Kommentarer
Postat av: Nissepisse
Soo true, jävligt bra skrivet!
STAY GLAD!
Postat av: hanna
fan va bra skrivet, du satte ord på mina tankar!
Trackback
