Gymnasiet
Jag minns dagen jag började högstadiet. Det var ganska soligt. Jag stod helt själv på skolgården och såg dum ut. Men det gjorde massor av andra också. Jag hade som tur var lyckats övertala mamma att inte följa med. När jag började sjuan kände ganska många varandra sen tidigare. Nu kan jag iaf trösta mig med att alla är minst lika nervösa som jag.
Men de val man gör första dagen kan påverka vilka man kommer att umgås med i de närmast tre åren. Fast en jag känner som går där säge att alla umgås med alla i hennes klass. En sån klass vill jag ha. Inte en massa grupper, det är så jobbigt.
Första dagen känns ändå svettig. Vem ska man prata med? ska man vara tyst? var i matsalen ska man sätta sig. Det värsta som händer är att man gör bort sig. Shit happens. Nu längtar jag efter skolan. Står inte ut med att sitta hemma och vara understimulerad längre!
hjälm??
Jag kom hem från årets stora morellkrig, dvs man kastar äckliga körsbär på varandra. Det var kladdigt och ganska mycket härligt folk. Efteråt tog vi oss ett välbehövligt dopp, såg ut som att vi varit med i en trafikolycka.
Jag har en inre kamp med mig själv angående cykelhjälm
Därför ska jag ha cykelhjälm: Jag vill vara rädd om mitt huvud eftersom huvuden inte växer på träd och jag borde föregå med gott exempel
Därför ska jag inte ha cykelhjälm: Måste ofta släppa ut håret om jag satt upp det innan, man vet aldrig vad man ska lägga hjälmen, svettigt- det är så skönt att ha vinden i håret. Till sist är det grupptryck också. Man känner sig ganska "utmobbad" med hjälm.
Så, vad är viktigast?? Egentligen att skydda mitt huvud. Det brukar sluta med att jag har hjälm ibland. Borde jag skärpa mig? Eller är hjälmen bara en onödig säkerhatsåtgärd? Jag vet inte! Egentligen borde jag skärpa mig. Egentligen!! Eller? :S
1/2
Ta inte åt dig
Självklart tar man åt sig mer eller mindre beronde på. Man blir arg på sig själv för att man har blivit påverkad. För även om man vet att det inte är sant blir man osäker. "Oj, jag kanske är dum, lat och egoistisk", förhoppningsvis så gör man det inte, men man börjar leta efter alla tecken på att man är dum, lat och egoistisk och så tror man det till slut. Varför är det så lätt att påverka människors självförtroende ibland?
"var hon elak? men ta inte åt dig". Det är så lätt att säga men är det så lätt att göra, egentligen??
Varför har jag skrivit "man" i hela inlägget när jag borde skrivit "jag"?
Pussel och Van Gogh
Bilden föreställer Café la nuit av Vincent Van Gogh. Jag älskar att han har målat med "fel" färger. Van Gogh är ju idag som de flesta vet en av de mest berömda konstnärerna. Han gjorde över 800 verk ändå sålde han bara en enda tavla i hela sitt liv. Ändå fortsatte han att måla, det måste han ha en stor eloge för. Det är ju bara synd att folk började uppskatta hans konst efter hans död. Men så brukar de vara, de stora personerna är de som är före sin tid och när de lever inser inte folk att alla konstiga människor är genier. Man kan ju hoppas i alla fall;)
Här är lilla tusenbitarn.Det vackraste
Jag är inte död, har bara varit lite hemifrån och haft några av de bästa dagarna i mitt liv. I torsdags satte jag mig på 636 till mitt ute i ingenstans. I en stuga med massa folk har jag haft det så bra man kan. En massa har hänt. men det är tiden när det egentligen inte har hänt något som har varit den bästa. Tack för att jag fick komma dit!
Det vackraste, en rolig låt att spela och den säger det mesta.
Det vackraste jag vet
Är att se dej när du sover
Här råder stilla frid
Och jag glömmer både rum och tid
Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dej
Är det vackraste för mej
Så sagolikt det är
Att se morgon-dimman lätta
När mörkret sakta flyr
Och att se hur dagen åter gryr
En kylig morgonbris
Sakta sveper genom rummet
Jag kryper tätt intill
Lycklig för att du finns till
Stunder av stillhet
Ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
Att bara ha varandra
Det är en rikedom
Att få älska och att att älskas
Vår kärleks varsamhet
Är det vackraste jag vet
Det vackraste som finns
Är att vara någon nära
När månen lyser klart
Över skog och mark så underbart
Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dej
Är det vackraste för mej
Stunder av stillhet
Ett ögonblick av ro ibland
Stunder av lycka
Att bara ha varann
Det är en rikedom
Att få älska och att älskas
Vår kärleks ärlighet
Är det vackraste jag vet
Du ligger här bredvid
Och jag känner hur du andas
Att älskas utav dej
är det vackraste för mej
Ibland tror jag att allt bara är en dröm. I så fall vill jag aldrig vakna.
Fem<3
Därför ska jag inte bli långrandig. Jag är så lycklig!!!
Fem underbara!
Jag är lycklig!!!!
Tjej och killkompisar
Killar är oftast mer raka och det är inte lika mycket spel emellan personer. Ogillar två killar varandra vet de det. Men tjejer. Vi kramas och säger "åh vad kul att se dig" och snackar sedan skit om samma person fem minuter senare. Även om alla vet att A och B inte kommer överens låtsas de vara bästa vänner när de träffas. Det är så sjukt!
Självklart ska man inte gå omkring och vara otrevlig rakt upp i andras ansikten, men man behöver inte överdriva åt andra hållet.
Men det finns underbara tjejer också. Sånna man kan göra chokladbollsglass med, sånna man kan lägga sig på en klippa med och bara vara, sånna man träffar och pratar minnen tills man kiknar.
Jag borde inte bry mig, jag borde inte. Ändå svider det. Att fler tjejer än man tror är så jävla falska. Jag borde inte kasta pärlor åt svin. Ändå gör idioten i mig det.....
RIKTIGA vänner
Vissa vänner kommer och går, men riktiga består.
Vissa bryr sig inte om att ringa. Vissa säger att vi ska hålla kontakten, men det är bara en fras. Vissa visar väldigt snabbt sitt rätta jag. Vissa bara skiter i en som att man aldrig har umgåtts med dem. Vissa får en att inse att man har varit den enda utan värde.
Sen finns det andra. Andra som inte lovar att vara där, som man inte träffar lika ofta. Ändå vet man att man kan ringa mitt i natten, man vet att de på något sätt kommer kommer att vara där för en. Vänner som aldrig har sagt "vad var det jag sa" men tänker det. Vänner som skiter i att vara moraliska med idioter bara för att de borde, vänner som stannade kvar. Sådanna vänner är guld värda och jag insåg nyss att jag difinitivt har två.
Jag lärde mig någonting viktigt nyss. Man ska verkligen inte kasta pärlor åt svin när man kan ge dem till RIKTIGA vänner.
Man saknar inte kossan förän båset är tomt
Man brukar säga " Man saknar inte kossan förän båset är tomt". Så sant, så sant. För även om man anstränger sig för att upskatta allting går det inte. Förra året när jag hade oturen att hoppa på kryckor insåg jag hur tacksam jag borde vara över att ha två ben. Man får sjukt ont i handlderna kan jag säga för alla som inte visste det.
Det finns så mycket man borde uppskatta oftare. Jag borde vara jätteglad över att jag inte är allergisk mot något, har två ben, två armar, tio fingrar, tio tår och att jag lever. Man måste sakna något innan man inser hur viktigt det är. På ett sätt är det synd, man borde kunna uppskatta allt ändå. Även om man (jag) försöker går det inte. Just därför att vi är så vana vid att ha två ben och tio fingrar kan vi inte förstå hur det känns att bli av med ett finger förän man har klantat sig med sågen.
Ibland kanske det är bra att kossan rymmer, då blir man ju ännu lyckligare när den står där i båset igen.
Kärlek
Kärlek är en konstig sak egentligen. Det måste ju kännas annorlunda för alla, det vet man ju inte. Så finns det olika sorters kärlek. jag skulle kunna skriva en hel roman om detta. Men kärlek är så oförklarligt. Vissa saker går inte att förklara och det är nog det som är baktanken. Vissa gåtor bör förbli olösta. När man får se två personer vara riktigt kära och det inte finns någon förklaring till varför och båda är sådär kanon-fnurr-snurr-lyckliga, det är sånna gånger som jag nästan tror på gud/ganesha/budda/annat. Gud/ganesha etc. är ju inte förklarbart. Kärlek är inte det heller, ändå finns det!
Att kunna älska och känna kärlek är några av det vackraste egenskaper som människan har. Glöm aldrig det!
Jävla egoism land
Sri lanka ligger ( som de flesta vet) sydöst om indiens sydspets på en ö. Tamiler är en folkgrupp som huvudsakligen bor i södra Indien i en provins/delstat som heter Tamil Nadu. Tamilerna pratar Tamil (konstigt va?). Men iaf, så bor det många Tamiler på sri lanka. På Sri lanka har tamilerna länge diskrimmineras på olika sätt, tex genom att inte tillåta Tamilerna ha egna skolor där man pratar Tamil eller godkänna Tamil som officiellt språk.
Många av Tamiilerna är irriterade på detta. Vissa har bildat en organisation som kallas Tamilska Tigrarna. Jag orkar inte dra upp allt som hänt men vi kna kortfatta det såhär, varken Sri lankas regering eller Tigrarna har gjort rätt (enligt mig). Båda sidorna anklagar den andra för beskjutning på civila men båda sidorna nekar. De har varit ett inbördes krig där länge men i helgen trappades konflikten upp. Regeringen hade trängt ut Tigrarna på en liten landremsa och tänkte mer elller mindre skjute ner allt och alla, där även 50000 civila befann sig.
Självklart är jag arg på båda sidorna för att båda har delvis handlat fel. Nu till vad jag är mest arg på, Sverige. Att en hel minirotetsgrupp ska utplånas från Sri lanka och att det är inbördeskrig bryr vi oss INTE om. Bevis; Medierna. I gårdagens DN var en artikel med. Den var inklämd på en sida som annars bara var täckt med reklam som en remsa vid kanten. I lördags hade DN skrivit en liten artikel om det hela, som också låg mitt i reklamen som man bara såg om man letade efter den.
Om svininfluensan stod MASSOR om igår. Visst det är en stor grej, men bara för att det kan hota Sverige står det mycket mer om det hela. Visst det har dött många, men så länge som konflikten på Sri lanka har hållit på ( sedan början på 1980_talet) har det definitivt dött flera.
Enda andledningen att jag fick reda på vad som händer på Sri lanka var via min mamma. Tydligen var det stora demonstrationer i stan i lördags, detta fick min mamma reda på via en bekant som hört det från en bekant som var gift med en som stödjer tigrarna.
Jag blir så JÄVLA trött på Sverige. Bara i år räknas 6 500 civila ha dött och 14000 ha skadats. Hur många har dött i svin influensan? Jag tror det var 21 i mexico igår. 21 vs. 6500. Självklart ska medierna upplysa om svininfluensan, men är inte stridigheterna på Sri lanka minst lika viktigt? Just nu räknas 50 000 civila sitta fast i krigszonen.
Visst bor vi här, det är vårat land och såklart Sverige prioriteras först, men ska vi sluta att bry oss bara för det? Vi är så inne i vår egna värld och oroar oss bara för oss själva. Var fan är mänskligheten på väg? Var fan kommer vi hamna om den nya religionen blir egoismen? ÅH VAD JAG ÄR ARG!
Beslutsångest
Jag hatar fasiken att ta beslut. Typ alla beslut. Fatta hur kul det var innan gymnasivalet. Men när besluten är fattade och framförallt genomförda släpper det. Men beslut, usch alltså. Nu vet jag vad jag hatar. Eller egentligen hatar jag inte beslut, jag hatar beslutsångesten
Någon som känner igen sig?
Måste springa nu
Väntan & rolighet
jag vill inte!!!! Jag vill inte att det ska vara en massa kvar av terminen, det jobbigaste på terminen verkar det som också. Nu på lovet var det sådär snuskigt varmt att det kändes som sommarlov, men så kul ska vi ju inte ha det. Det är en massa veckor kvar till sommarlovet.
Vet ni vad, det känns som att livet är en lång väntan ibland. Alla väntar vi på något. Sommarlov, en solig dag, i kön, till en konsert, efter en person.... Man kan gå och vänta i flera månader på något som sedan bara tar en timma. Vi gör saker medans vi väntar men man lever egentligen bara för den här tiden man längtar till. När man väl är framme till vad man längtar till brukar man ha så kul att det är slut innan man ens uppfattar att det börjat. Det kanske är det som menas med att ha kul, att man blir helt omedveten om tiden. Men varför är det då kul att ha kul egentligen, när det alltid tar slut för fort?
Man måste helt enkelt ha roligt på vägen och ha roligt åt sånt som man egentligen inte har roligt åt. Eller.... Ja förstå vad jag menar och inte vad jag säger! Det jag menar är att det som man brukar defineras som "roligt" oftas inte finns i tillräckligt stora mängder för att skapa ett roligt liv. Då få man helt enkelt definera flera saker som roliga och njuta av de med, alltså finna det roliga i små saker. Jag älskar att öppna cremé fraiche förpackningar, det är också någonting man kan ha "roligt" av. Men vad är egentligen skillnaden på att ha roligt och lycka? Man är lycklig när man har roligt, man har man alltigt roligt när man är lycklig?
Måste bara säga, lyssna på ordet ROLIGT. Det låter ju... roligt
Jag har sovit för lite,men det var det värt. Vi hade fruktansvärt roligt. Och Viksjö scoutkår äger 6,5 kilo cornflakes, sveriges nordligaste bokskog ligger på Ekerö och 17% av Sveriges yta är täckt med blåbärsris. Nu har ni lärt er något!
Rädslor
De flesta rädslor finns där av en naturlig orsak. Höjd t ex, såklart man är rädd, trillar man gör det ont. Logiskt
Jag är rädd för vissa saker. Tåg som åker förbi snabbt. Viss klaustrofobi, bara när jag vet att jag inte kan ta mig ut, annars är det lugnt.
Av alla onormala saker man kan vara rädd för är jag mest rädd för min egen hjärna (vilken är ganska onormal men...) Den slutar aldrig tänka, önskar det fanns en on-off knapp. Jag tror jag ska försöka lära mig att meditera. Någon som kan hjälpa mig?
WOW
Språket är det mäktigaste redskapet man har. ändå hittar jag inga ord. På världens alla språk skulle jag inte kunna förklara hur jag känner. Jag är över öronen superlycklig och jag älskar det.
Världen är vacker, människor är vackra, livet är vackert
Pengar? Nej tack!
Nu till saken; Varför är människor så otroligt pengakåta? Visst, det är inte kul att inte ha så mycket pengar att man klarar sig. Vem vill gå hungrig i trasiga kläder? Jag bryr mig självklart om jag har pengar, men om jag känner mig själv rätt kommer jag att fixa ett jobb så jag kan käka middag varje dag. Därför behöver jag inte önska mig pengar, vad skulle jag göra med dem? Visst, alla har vi varit lite panka och suktat efter den där dyra fina tröjan/grejen/datorn. Den enda andledningen till att jag skulle vilja ha mycket pengar skulle vara för att kunna skänka pengar till green peace/röda korset etc. Snuskigt mycket pengar är mest onödigt. Titta på hollywoods alla kändisar, är de lyckliga? Nej, många mår inte alls bra. Marilyn Monroe dog av en överdos, troligtvis gjorde Elvis det också. De var rika, de var kända. Verkar det som att de var lyckliga för det? Nej jag tror inte det. Detta är ett bevis på att man inte kan bli lycklig av pengar.
Vi blir giriga. Pengar gör oss aglna, vi luras, stjäl, bara för pengarna. De förstör många, de blir besatta.
Så om man kan önska sig PRECIS vad som helst, vad skulle ni önska er? Då skulle jag sjutton inte önska mig rosa snickarbyxor. En direktbuss mellan Ekerö och viksjö kanske? :p Nej men jag vet inte, lycka i livet? Att alla jag älskar ska må bra. Svårt det där, men jag vet att det jag uppskattar mest i livet kan inte köpas för pengar, kärlek t ex. Tänk att vi människor har förmågan att älska, skitcoolt jue. Så jävla mäktigt, verkligen.
För pengar kan man iof köpa saker som man kan bli glad för, mina instrument är ett exempel, mina ankor etc. Ändå är det en fis i rymden om man jämför.
De som sa pengar kanske bara menade typ tusen kronor till en sak de sparar till eller så, det kan jag förstå. Jag satt där med mina rosa brallor och min lärare tittade lite konstigt på mig. Men man måste ju uppskatta de småsaker som finns i livet. Sand mellan tårna, kladdkaka och en dålig film med kompisarna, att köra seniorlagets rop, en underbar tisdag som bara flög förbi. Sådana (små) saker som gör livet värt att leva, som man måste lära sig att ta till sig. Sådant som inte går att köpa för alla pengar i världen.
Varför?
Pratar någon är det oartigt att inte lyssna. Därför skulle nog vissa bli otroligt uttråkade på mig om jag berättade allting som ploppar upp i skallen på mig. En blogg måste man inte läsa. Är ni uttråkade är det bara att stänga ner sidan. Därför får jag här skriva precis hur mycket jag vill utan att vara oartig. Det känns så bra att ha friheten att skriva precis vad jag känner för. SHHLURRRRPPPPPPPPPP. Titta, jag skrev det och det finns ingen etikregel som säger att det var oartigt att skriva det. På denna lilla webbplats har jag friheten att skriva hur mycket jag vill!
Så kort sumering; Jag bloggar för att jag har för mycket att säga!
Tack och hej ni som orkar med denna patetiska blogg. // Den överbabbliga tjejen och den uppätna pirogen
Tonåringar
Jag suckar lite smått, orkar inte direkt bry mig. Min skalle var så trött att jag inte orkade reagera då. Pappa började mummla om några jäkla vandaler. Mamma sa att det var väl några ungar som inte kan få uppmärksamhet på något annat sätt. "Men bara därför ska de inte stanna hela tåget" eller något i den stilen sa pappa.
Det kommer kanske låta konstigt, men jag förstår dem. Inte mamma och pappa utan barnen som gjorde det, om det ens var några barn. Statistiskt sett är det säkert flera ungdomar som drar i nödbromsen men det skulle lika gärna kunna vara en vuxen. Var det några tonåringar kan jag förstå dem.
Är man 15-17 år är man antingen för stor eller för liten. För stor att vilja bo med föräldrarna, för liten för att bo själv. För stor för att strunta i allt ansvar, för liten för att bli tagen på allvar. För stor för att vara barn, för liten för att vara vuxen. Sedan är det alla krav, som trycker från olika håll. De vuxna tycker att man ska ta ansvar och vara duktig i skolan. Samtidigt ska man vara cool, röka, dricka och strunta i föräldrarna. Det är nästan omöjligt att hitta en balans, antingen slår det över åt ena eller åt andra hållet.
Orkar man inte försöka balansera längre är det lätt att bara ge upp, tappa kontrollen och dricka en öl eller dra ett bloss. Har man svårt i skolan kan man iallafall uppfylla kompisars krav genom att vara cool.
Är man den duktiga typen som är bra i skolan, inte röker eller dricker, nästan alltid är hemma om kvällarna eller hemma hos kompisar passar man inte in. Visst finns det många utstickare man kan hitta och bli kompis med men ändå, på något sätt är man ändå fel. Det blir väldigt lätt den ocoola gruppen.
Ingen lyssnar på tonåringar, inte på riktigt. Den "dåliga" typen tar ingen seriöst, den "bra" typen är så naiv att man tror att vuxna lyssnar. I vuxnas ögon är man ett barn, i barns ögon är man vuxen. Så om ingen lyssnar till ens åsikt, varför bry sig om att uttrycka den?
De/han/hon som drog i nödbromsen har gett upp. Om ingen bryr sig om man har en åsikt varför bryr sig då folk när man gör fel? Självklart är det fel att göra fel. Men om vuxna ska bry sig, varför bara om de dåliga sakerna?
Alla har nog lekt med tanken att göra något fel, bryta sig ut och göra fel. Jag har tänkt på hur det skulle vara att dra i en nödbroms, hur det skulle kännas. Jag stoppar mig självklart, jag vill inte förstöra mitt liv genom misstag. Då kommer jag bli bitter och inte bli en bra vuxen, dagens tonåringar måste förbättra morgon dagen för nästa generation. Vem kommer annars göra det?
